Vissa ska alltid ha rätt!

Min läkare har frågat mig några gånger under våren ifall jag vill ha kontakt med någon kurator.

Jag har i i stort sett aldrig tvekat över mitt beslut till att tacka nej. Några vänner har verkligen ställt upp till max och min "familje" läkare har verkligen funnits tills hands så fort jag har behövt!

Behandlande läkare har varnat mig länge för "smällen" efter en "frisk förklaring". (Jag blir ju inte helt frisk förklarad förrän om några år..)

Åter till "smällen"!
Ångesten över livet, att faktiskt inte hålla på att dö längre.
Vad är menningen?
Finns det igentligen en menning?


Förtjänar jag verkligen detta?
Måste man vara tacksam?


suck.... Tänk ifall jag hade kunat stänga av alla tankarna ibland!?